En intressant diskussion den 5e september 2018 från en facebookgrupp som heter Läkare inom allmänmedicin:
-
Att undersöka ett barn som är febril, rädd eller i smärta kan vara en utmaning - för dig och för barnet. En bra konsultation-/undersökningsteknik kan därför göra skillnaden mellan ett smidigt besök eller framtida white coat syndrome.
- Jag brukar ignorera föräldrarna från första stunden och fokusera på barnet från början. Presenterar mig själv först för barnet, sedan för förälder.
På väg in till rummet, så brukar jag fråga om barnet tycker om klistermärken, och att jag har några fina som han/hon kan få välja mellan.
Väl inne i rummet så (beroende på ålder på barnet) så är det antingen barnet som först får berätta eller så via förälder, men fokus hela tiden på barnet. Oftast när jag pratar med föräldern får barnen titta på klistermärkena och välja en redan då som dem kan få ta med sig.
Sen så när det kommer till själva undersökningsmomentet så visar jag tex stetoskopet först, frågar om dem sätt en sån förut, om dom har en hemma, ibland får dem hålla den i handen, förklarar vad man gör med dem. Med otoskop brukar jag visa upp hur den lyser, visa hur man tittar etc.
Mycket handlar i princip just om allians och förtroende mellan mig och barnet.
Sen så beror det ju också på vad man träffas för, självklart kanske det finns vissa fall då det inte fungerar men på VC tänker jag att vi oftast har tid och möjlighet att vara lite långsiktigare. För om barnet upplever ett bra besök, så blir det oftast 100 gånger lättare nästa gång man träffar dem.
- Klistermärken INNAN undersökningen. Ahaa ska prova.
- Gör likadant! Brukar dock för barn som visar fortsatt skepcism alltid undersöka förälder först. Otoskop eller stetoskop mm. Brukar också låta dom känna på det! Aldrig misslyckats efter det förutom en gång med ett autistiskt barn som jag inte då hade tillräcklig kunskap om.
- Jag gör ungefär samma (minus det där med klistermärken först - det ska jag börja med!), brukar även låta barnet lyssna själv med stetoskopet först. Antingen på sig själv, förälder eller medföljande syskon. Ibland vill de även lyssna på mig, och det får de såklart! De allra flesta barn brukar tycka att det är väldigt spännande att lyssna på hjärta, lungor och inte minst magen, och sedan brukar det inte vara några problem när jag säger att jag är nyfiken på hur det låter och också vill lyssna.
Såpbubblor går ju så gott som alltid hem också!
- Ballongdjur...
- Haha glömde lägga till, har blivit en mästare på att göra ballongdjur med handskar
- jag har riktiga ballonger. Har maskerat bilden lite även om jag känner föräldrarna väl.
- Borde vara obligatoriskt under ped-radningen. Hänga 2 dagar på clown-skola
-
The Beginner's Guide to Making a Dog Balloon Animal
- Och börja med att göra ballongen, så blir resten av besöket bra. Och det handlar ju om mental ålder så en 17 åring med förståndshandikapp kan bli lika glad.
- Den person som INTE blir glad av en djur-ballong har ingen själ.
- Lite beroende på ålder givetvis men jag brukar fråga om jag får se om jag kan lista ut vad hen åt till frukost/lunch genom att lyssna på magen (hjärtat), titta i munnen, kolla om tandtrollen rymt med mat till öronen tex. Brukar vara ganska framgångsrikt. Om man sen skulle chansa rätt är stämningen i topp!
- Jag kör samma strategi som ...... med skillanden att de får börja välja ett klistermärke under anamnestagningen, och sen får de en till efter avslutat undersökning 
😉
En annan sak som brukar vara populär är att lite större barn kan få lyssna på sitt eget hjärta om de vill, man ser hur fascinerade de blir och sen går resten av undersökningen väldigt smidigt 
😊
Barn som är typ 5-7 år brukar tycka att det är roligt att ”lyssna efter mat”, att när jag lyssnar på magen så säger jag att ”här lät det som en pannkaka”, och får fnissiga svar som ”nääää, det är köttbullar!” 
😄
Och att titta i hals och öron brukar underlättas av att säga att otoskopet är en ficklampa, och att ”munnen/örat är som en grotta, och då behövs en ficklampa för att se vad som gör ont”.
Vilken lång lista det blev
- Att lyckas få ur en hel anamnes ur en 4-5 åring är en utmaning, men oj vad roligt det är när man lyckas och bara behöver komplettera med någon enstaka fråga till föräldrarna. Och barnet känner att det verkligen var deras besök.
- Jag har en stor låda med leksaker på rummet och oftast ett par på skrivbordet! Barnet kan leka lite medan jag pratar med föräldrarna. Funkar väldigt bra! Gör som er andra med stetoskop, öron och mun.
- A och O är att låta det ta tid. Börja med det enkla dvs hudkostym, hjärta och lungor och buk och avsluta med det jobbiga (öron). Gråter barnet hejdlöst ja men då är det dumt att lägga en halvtimme på att lugna barnet. Då kör jag bara på. Oavsett vad så ska barnet bedömas av läkare.
- Fokus på barnet (hälsar först på barnet, "du och pappa får sitta på de stolarna"). Låter barnet berätta först, hjälper till med frågor om barnet är blygt/yngre (har du ont i ett öra? Kan du peka på vilket?)
Visar stetoskop, otoskop och berättar vad jag ska göra vid us. Frågar sedan "När jag undersöker dig, vill du sitta på britsen eller i mammas knä? Så de får känna att de är med o bestämmer.
Börjar lyssna på ex. förälderns hand om de tycket stetoskopet är läskigt. Är ärlig med Mos, det kan kännas lite obehagligt/äckligt men jag är snabb 
🙂 Aldrig några problem.
Allt anpassas så klart efter ålder.
- En läkarstudent lärde mig att viska när jag ska titta i öronen! Då koncentrerar barnen sig på att lyssna och verkar på nåt sätt bli mer nyfiken om vad som sägs, än att protestera mot det som görs.
Ett annat tips är att få barnet att flåsa "ha, ha, ha" som en hund när man tittar i svalget, så behöver man inte använda någon spatel
- Med blyga rädda barn gör jag tvärtom. Tittar på mamma och pappa och låter barnet spana in mig först. När mamma och pappa ser glada och nöjda ut frågar jag om de vill sitta själva på britsen eller med mamma/pappa och då brukar resten flyta på och barnet låta mig undersöka utan problem.
- ST dagarna i Piteå -de var så bra! jag gör också ballongdjur fortfarande!
Jag undersöker ibland föräldrarna, lyssna på deras hjärta t ex och kollar i deras öron, ”så här gör man hos doktorn”. Sedan brukar jag sätta mig lägre än barnet, så att det kan titta ner på mig och kanske känna sig säkrare. Har fått det som tips av en barnläkare. Ingen aning om det fungerar bättre dock, har lärt mig så och aldrig provat annorlunda.
- Ballongdjur? Är det uppblåst handske?
- Nej, riktiga med ballonger, se svar längst upp, finns också en video, sååå värt att lära sig! Kan ibland användas som avledande manöver vid provtagning eller suturering också.
- Har en låda med leksaker som barnet får titta i- bra både för att se hur påverkat det är(orkar intressera sig?)och jag kan ta anamnes med förälder om barnet är litet. Brukar vara bra att sitta på huk framför barnet och lyssna på benet, på magen... först därefter smyga upp till det jag egentligen vill höra. Passar på räkna andningsfrekvens medan jag lyssnar på hjärtat( barnet tycker ju ofta det läskiga kommer när man gör något bakom ryggen på dem). Otoskopet brukar jag lysa med på min hand först och visa vilken liiiiten ficklampa jag har.
Större barn vill gärna titta i mammas öra eller låna stetoskopet.....
- Apropå att sätta sig lägre än barnet: jag sätter mig på golvet ibland.
-
Amazing Doctor shows how to Inject a baby without crying
- Brukar ge liten leksak om de varit duktiga men ofta med resultatet att de kräver det nästa gång också, innan de ens blivit undersökta. Har leksaker de får låna o då blir de jätteförbannade när de inte får ta med dom hem utan bara får ett litet klistermärke
- Mina bästa tips när det gäller små barn som verkar lite blyga är att ignorera dem och prata m föräldrarna en stund först. Gäller ofta 1-2åringar. Brukar viska när jag undersöker deras öron: ska vi se vem som bor i det här lilla örat. Brukar funka klockrent.
- Barnet i förälderns famn. Kontakt - hur gammal är du? Hur många fingrar? Vad heter du ? Ronja - aha och jag plitar långsamt med versaler ner namnet. Är det rätt? Barnet nickar. Vem är farbrorn/ tanten? Barnet viskar mamma/pappa. Två minuter kontaktskapande knep och sedan går det galant med status.
- Många bra tips ovan! 
👍🏻Kan lägga till såpbubblor! Oftast en hit för de små barnen. Sen får man inte glömma den viktiga frågan om barnet verkligen behöver genomgå aktuell undersökning...det är bra att tänka efter före om undersökningsresultatet verkligen förändrar handläggningen, om inte och barnet protesterar, respektera protesten och avstå! Chansen är då större att du får förtroendet att undersöka när det verkligen behövs
- Mitt trick för att introducera otoskopet är att be barnet (fråga om de vågar) sätta fingertoppen på lampan (min magiska lampa), om barnet inte vågar så får föräldern testa. Då lyser finget lite, och då frågar jag igen om vi inte ska se om barnets finger kan lysa ännu mer. När de vågar så blir det wow, ditt finger är magiskt! Men är naglarna rena? Vi måste nog kolla alla fingrarna. Och så kommenterar jag alla naglarna (det är värt dessa minuter). Extra kul om barnets är renare än förälderns. Sedan säger jag att vi ska kolla om öronen är lika fina. 
😎 Och då brukar barnet i många fall vara jätteintresserat. Ibland (med rätt förälder) kan jag titta i förälderns öra och barnet får säga om förälderns huvud lyser.😊 Så här gör jag oftast och det är märkligt hur ofta det funkar.
- Wow vilka fantastiska tips ni alla har!! Jag har precis gått barnkursen (är student) och där fick jag inte alls konkreta tips på det här viset. Jag noterade att många körde med en liten låda med leksaker/klistermärken på sin mottagning dock. Och att lyssna på foten först, sen låret, etc. vid kroppsundersökning.
- Jag fick tips av en barnortoped, att på väg in i undersöknings-/mottagningsrummet snabbt lägga handen på barnets axel eller liknande för att skapa lite kontakt och ”bryta isen”, och i övrigt så gör jag som många ovan, men att viskande fråga ”vem är tanten/farbrorn” är ju klockren! 
😂 särskilt om man är osäker på om det är föräldrar eller mor-/farföräldrar.
- Beror på var du arbetar. Mångårig erfarenhet från Norsk mellanstor stad både från BVC, legevakt och egen praxis går som oftast som en dans. Tack vare som oftast trygga föräldrar ger trygga barn i en undersökningssituation och det går undan. Behöver inte göra mig till. I Sverige i storstadsområden med låg ACG gud nåde om du gör fel och inte har god tid på dig. Ffa hälsa på alla, barnet först böj dig ner till barnets nivå, kom med beröm, om barnet har språk tala med barnet fråga varför du kommit, förklara varje moment, särskilt om du behöver hjälp av medföljande vuxen att hålla om det nu är nödvändigt- visa. Många föräldrar yppar ofta " det gör inte ont" förklara att det bör de undvika ssk upp till 4åå, kan bli ett eko i barnets huvud för många år framöver. Använd hellre(kollegor med )
😀positivt laddade ord efter event negativa före ex det här kanske inte är så jättegott, går snabbt.... Finns mkt man kan komma med ex om febriga gångkunniga barn bär inte in dem i undersökningsrummet om de nu inte sover. Missar liksom halva undersökningen.
- Mitt tips är raka ord om nödvänlighet att undersöka . Trygga säkra handskandes brukar gå fram bättre än lirkande.
- Att träffa doktorn när de inte är sjuka tänker jag kan lägga grunden för att det går bättre när det behövs! Jag bjöd in 5-åringarnas från det närliggande dagiset på ”fråga doktorn”-stund på vårdcentralen. Mycket uppskattat! Utöver frågestund lite praktiska moment. De fick lyssna på varandra med stetoskop, jag visade blodtryckstagning på en och quadricepsreflexer på en annan och pupillreflex på mig själv, etc.
- Wow! Många bra tips! Något jag ofta gör som jag tror inte står tidigare är att ta fram pennor så de kan rita på britspappret! Bra både till att roa medföljande uttråkade syskon så det blir lite lugnare på rummet och till patienten själv.
- Hur vet du att de bara ritar på britspapperet? 🙂 kanske undvika ”permanent markers” ?
- Det hände mig en gång, och då var det mamman som hade läkarbesök och ritpapper och pennor med sig till barnet som var med. Barnet lämnade en svart fläck på min brits och den är inte borta än trots sprit dagligen i flera månader...
- Såklart får man välja en lämplig penna.
- Jag ger ibland min stetoskop till föräldrarna och säger/pekar vart jag vill att de lägger den på och så lyssnar jag medan de håller hörlurar
- Många bra tips! jag brukar göra lite roliga ljudeffekter när jag värmer upp med att lyssna på barnets mage och gissa vad de ätit och skoja lite. Sedan brukar de få ta i stetoskopet själv och sätta på tröjan, ibland har de ju nått roligt motiv/djur som man kan använda och låtsas lyssna på.
- Om barnet är litet och gråter och inte är avledbart gör jag de undersökningar jag behöver göra och avslutar med att med ett stort leende och hög och ljus röst säga ett lite överdrivet ”Braaa! Nu är det klaart!”. Då slutar barnet gråta och bara stirrar på mig. De behöver veta att det jobbiga är över och sedan kan jag tala med föräldrarna om min bedömning. Detta har jag lärt mig av en BVC-sköterska, hon gjorde så när hon vaccinerade. Funkar alltid.
-
